vicskrattar

Jag vill bli ortoped för att kunna fixa andras fötter tusen gånger bättre än vad de arselhålen fixade min. De ska slippa kommentarer som " Jag skulle skämmas över att visa mig med dig " pga av något så löjligt som en fot. Jag ska bli expert och fixa fötterna. De ska inte behöva lida. Detta taggade mig idag, har suttit och pluggat hur mycket som helst men har inte orkar koncentrera mig och har flera gånger vart på väg att ge upp. Men då tänkte jag på att om jag fixar provet är det en del till att kunna fixa fötter. Jag behöver mvg:na. De är viktiga och de taggar mig och det känns som en bra fördel. Jag blev alltså mer målinriktad av en hemsk händelse.

Men det betyder inte att alla händelser har något gott med sig. Som i April.. olyckan. Kan inte se något gott i den?

Det enda jag lärde mig var att stanna borta från isen och se hur jag hanterar en nödsituation. Och det jag såg, och fortfarande kan se, inser jag i precis denna stund att jag kommer få nytta av när jag ska skrika åt folk att göra saker för att rädda någons unika och vackra fot. Jag orkar inte.

En grejj kan jag säga, försök inte att spela in hela so kapitlet på mp3:n om du själv läser upp. Det tar låååång tid och man uppfattar ändå inte vad som står. Det bästa är att läsa igenom och samtidigt föra anteckningar och kanske rita lite bilder. Terminens första prov, så man har ju inte kommit in i rutinerna riktigt ännu. '

Idag hade vi halv studiedag och jag ställde in att jag skulle jobba för att kunna plugga och hoppas verkligen att jag får nytta av det. Jag har fått tid att tänka på mig själv. Eller om mig själv. Jag fattar nu. Lite mer iaf.

Min ilska, mina känslor. Mitt hat och min press. Jag orkar inte.

Vi hade någon hälsorapport med väldigt skumma frågor, från typ staten för alla i åk 9. Min hjärna är deg just nu men de verkar tro att vi alla är små emon innerst inne. xP

Jag.. Jag.. Har märkt flera saker de senaste dagarna. För känsliga att ta upp. En sak iaf, jag tror jag håller på att gilla en kille.. det är inte bra. Inte när man går i samma klass och jag inte har någon som jävla aning alls vad han tycker om mig. Men jag kan inte sluta tänka på honom. Jag har fan börjat klottra ner hans namn.

Jvla skit jvla skit jvla skit jvla skit.

Vi fick veckorapporterna av Sandra och jag hade mycket beröm från Robert, idrott. " Mycket bra start på terminen" " Helt suveränt" och sånt. Man blir så jävla glad. Dessutom fick jag från Johan, no :O "Bra jobbat!".

No är svårt, det gäller inte bara att skriva bra prov, man måste vara väldigt väldigt VÄLDIGT aktiv. Och mitt slit verkar ha gett resultat! :D Nu måste jag bara fortsätta att pressa och pressa.

Konstigt nog känns det som att jag gillar skolan lite.. :P Det beror nog mest på folket som går där och jag känner att jag gillar och kommer överens med de flesta. Och så finns han där. Söta vackra.

Han. <3